När gudstjänsten var slut gick vi till Mariahemmet, pojkbarnhemmet. Just nu bodde fem pojkar där tillsammans med en "mamma". Ett tvillingpar bodde där då deras pappa omkommit i en motorcykelolycka och deras mamma var bara 22 år gammal och hade det väldigt kämpigt med att få ihop mat för dagen. Så pojkarna får bo på Mariahemmet tills det finns bättre förutsättningar för mamman. Dock får alla pojkarna åka hem till sina familjer på skollov, då får de med sig ett matpaket så att familjen ska ha mat under de veckor pojkarna är hemma.
Sedan vankades det lunch på campen. Dock hann vi handla lite masaifiltar på vägen hem, samt ett matpaket till familjen vi skulle besöka senare under dagen. Lucy hade lagat mat åt oss, vilket vi uppskattade så mycket för att få ihop dagarna.
Efter lunchen åkte vi för att besöka en masaifamilj. Faktiskt samma masaifamilj som vi besökte förra året. Det var ett kärt återseende. Och väldigt skönt att se att familjen nu hade det bättre än senast vi var där. Förra året hade torkan drabbat familjen hårt, de hade förlorat alla sina får och getter och hade bara några fåtal kor kvar. Nu hade de mycket får och getter, flera lamm och kossor, de hade t.o.m. fått två kalvar som de stolt visade upp. Det yngsta barnet hade växt och var nu ca ett år gammal.
Den här familjen består av en man, två fruar och tio barn. Mannen är ca 45 år gammal och den yngsta och andra frun som var hemma när vi var där är ca 25 år gammal. Vi stod länge och pratade om våra olika kulturer. Masaimannen frågade om vi hade några kossor, vi fick snällt ge oss tillkänna och berätta att vi inte hade några kossor. Varpå mannen frågade hur vi överlever utan kossor? Vad gör vi för att överleva? Vi förklarade att vi arbetar men masaifamiljen hade väldigt svårt att förstå hur vi kan överleva utan kossor. När vi berättade att vi har hundar som husdjur skrattade de åt oss och frågade vad de ger oss? "Från kossorna får vi iallafall mjölk och kött." Att vi har hundar som sällskap, att gosa och kela med tyckte de bara var konstigt. De tyckte även Jonas, Carolina och Hanna hade väldigt få barn. "Varför har ni inte fler barn?! Men ni ska väl skaffa fler barn?" David, som också är masai, men bara har två barn inte brukar berätta för en annan masai hur många barn han har, för då hade de bara tänkt att han var galen. David sa att vi kan räkna med att det kommer födas flera barn till i familjen vi besökte, yngsta mamman är fortfarande ung. David själv har 16 syskon.
Utöver att prata om våra olika kulturer visade masaifamiljen oss runt. Vi fick gå in i deras hus. Varje fru har varsitt hus, mannen väljer var han vill sova och när han sover i ett hus får barnen kila över till den andra fruns hus. Husen byggs av kvinnorna och den andra frun berättade att det hade tagit henne och hennes svärmor ca en månad att bygga hennes hus. Husen byggs av kobajs, jord, gräs och urin från kossorna. Urinen används för att hålla termiter borta. Innan vi lämnade familjen gav vi de ett matpaket bestående av ugali, socker, te, bröd och olja.
Efter besöket hos masaifamiljen åkte vi tillbaka till campen. Klockan hade blivit mycket och det var dags för att börja förbereda middagen. Lucy hade gjort chapati åt oss och vi gjorde någon tacoliknande rätt, dock blev det väldigt starkt så tillslut lockade bara grönsaker och frukter de flesta.
Kvällen avslutades runt brasan och David berättade om livet bland masaierna. Han berättade om när han gick för att få sina två framtänder i nedre käken utdragen, om könsstympning och omskärelse. Om hur killar och tjejer fostras olika. Eleverna lyssnade intresserat och ställde många frågor för att förstå sig på masaikulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar